Vad händer om Jonas anmäler?

27 april 2010. Antag att Jonas Bergström går till Yrsa och hävdar att medierna gjort intrång i hans privatliv.
Folk går i åratal på högskolor och universitet och utbildar sig till professionella journalister. De får bekanta sig med "Spelregler för press radio och TV" och lära sig tolka innebörden.
Sedan går de ut och gör precis tvärtom. Det beror inte på att de inte förstår att de tummar på regelverket.
Det beror på att de inte får några jobb, eller hamnar i frysboxen på det befintliga, om de inte djupdyker i känt folks privatliv.
Chefredaktörerna slår nu i från sig och säger att det minsann har ett stort allmänintresse vad en eventuellt blivande prinsessgemål hade för sig innan han förlovade sig med prinsessan.
Jonas, låt PO Yrsa Stenius få suga på den karamellen. Vad är PO? www.po.se
Varje gång medierna flyttar fram gränserna för privatlivets helgd bedyrar de samfällt att "pressetiken hålls levande" "vi diskuterar detta varje dag" "vi lär oss hela tiden" och så vidare.
Så sa redan Thorbjörn Larsson för 25 år sedan, redaktionschef och senare chefredaktör på Aftonbladet, när det blåste hårt.
Det är i själva verket ett mantra som bara har ett syfte, att avvärja kritiken. För kritiken har visat sig avstanna när den anklagade visar sig ödmjuk och mottaglig för kritik.
Ingen klipsk reporter frågar: vad exakt är det som diskuteras? Vad hände med dem som ville strama åt i etiken?
Hittills förefaller diskussionerna, år ut och år in, resultera i slutsatsen "vi kör på som vi brukar" Sedan diskuterar vi en gång till.

Jätten på DN:s kultursida

(20 augusti 2009) Förstasidesbilden på DN Kultur tisdagen den 18 augusti föreställer tidningens kulturchef Maria Schottenius.

Bilden är trespaltig och 30 cm hög. Har Maria Schottenius fått Nobelpriset?
Nej, det som motiverar Sveriges största byline den här veckan är att hon "listar 12 saker som hon inte vill missa i höst".
Journalister har så länge jag kan minnas kämpat för att få sin bild publicerad tillsammans med namnet, en så kallad "bildbyline". Större och större har bilderna blivit och kortare och kortare har texterna blivit. Ganska ofta råder omvänd proportionalitet. Det vill säga: ju större bild, desto mer intetsägande artikel.
Jag väntar med spänning på den ultimata bildbylinen: den som täcker HELA sidan, ingen text. Journalisten välsignar oss med sin blotta närvaro på sidan.

Medielogik och svininfluensa

(2 maj 2009) Medierna har skrämt upp oss i onödan för svininfluensan, säger kritiker efter att larmet tonats ner. Vad ska man då säga om spekulationerna kring de påstådda glasbitarna i kyckling och falukorv?
När det gäller svininfluensan är medierapporteringen mer än förståelig. Ingen kan veta hur sjukdomen utvecklas och sarsutbrottet hade mycket hög dödlighet. Det finns lång erfarenhet av pandemier och att prognoserna ändras allt eftersom bilden klarnar är självklart.
Men i fallet med de påstådda glasbitarna i livsmedel fanns ingen kritisk granskning. Ett bra exempel på hur medierna okritiskt kan bidra till att skapa omotiverad rädsla.

offerjournalistik skapar dålig källkontroll

22 december 2008.
Journalisten Monica Antonssons bok om författaren Liza Marklunds bästsäljare "Gömda" och "Asyl" sätter fingret på en öm punkt. Journalister är ibland dåliga på att granska sina källor, särskilt när intervjupersonen är kvinna och offer för mäns våld och trakasserier.
"Gömda" och "Asyl" har lanserats som sanna berättelser och huvudpersonen, den hemliga och alltid anonyma "Mia" har i intervjuer själv framställt sig som sanningsvittne. En kvinna som förföljd och misshandlad till slut inte såg någon annan utväg än att fly Sverige och söka - asyl. I USA. Böckerna om hennes öde har sålt i 700.000 exemplar.
Och nu säger alltså en okänd journalist vid namn Monica Antonsson att stora delar av historien är falsk. Tidningen Resumé har publicerat flera artiklar om detta, www.resume.se
Jag vet inte varför Liza Marklund väljer att inte gå i svaromål. Men en anledning skulle kunna vara att hon själv har blivit förd bakom ljuset av sin huvudkälla.
Det är inte helt ovanligt att vi journalister grips av så starka sympatier med dem vi intervjuar att vi glömmer att göra vanlig faktakontroll och förhålla oss källkritiska.
Det finns exempelvis en kvinna, vi kan kalla henne Eva, som genom årtionden har figurerat i de mest hjärtskärande sammanhang i Aftonbladet, Expressen, TV4, Dagens Nyheter och lokaltidningar i Stockholms förorter.
Den gemensamma nämnaren är att hon alltid har en otroligt upprörande historia att berätta.
På 80-talet gällde det en vårdnadstvist som skapade dramatik genom att Eva flydde till Dominikanska Republiken tillsammans med en Maranata-pastor. Aftonbladet följde hennes öde och kvinnan gick som barn i huset på redaktionen. Rapporteringen var inte helt okontroversiell.
Några år senare blev Eva följetong i Expressen och många andra medier hakade på. Då gällde uppmärksamheten en uppseendeväckande historia där en utslagen och alkoholiserad man skulle ha förföljt och trakasserat kvinnan.
Mannen dömdes till fängelse som han avtjänade på Österåkeranstalten. Där engagerade sig dåvarande fängelsechefen Ann-Britt Grünewald i hans öde, liksom även enskilda riksdagsledamöter. De ansåg att mannen var oskyldig.
Vid granskningen av Eva visade det sig att hon sedan länge ägnat sig åt att anmäla allt och alla och på olika myndigheter fanns rikligt med dokumentation som styrkte detta.
Den dömde uteliggaren fick ingen resning i målet och dog senare.
Jag säger inte att han var oskyldig, eller att Eva duperade medierna i vårdnadskonflikten. Bara att rapporteringen var förvånansvärt ensidig många gånger.
Evas utspel i medierna har fortsatt. I Dagens Nyheter har hon framträtt med namn och bild som offer för SJ:s förseningar och indragna tåg. Dagen efter den stort uppslagna publiceringen hade DN en utförlig rättelse som gick ut på att efter kontroll hade det visat sig att Evas påståenden var gripna ur luften.
I lokaltidningar i Stockholms förorter har Eva berättat om missförhållanden på ett vårdhem där hon var anställd. Anhöriga, liksom personalen, tillbakavisade bestämt kritiken som rena påhitt.
TV4-nyheterna intervjuade i ett inslag Eva. det handlade om den nyheten att vem som helst kunde köpa sig körkort från Malta, något som svenskar sades utnyttja för att slippa ta svenskt körkort. Eva berättade inlevelsefullt om hur hon hade skaffat körkort från Malta.
Redaktören på TV4 blev nerringd av människor som hade känt igen Eva och som hävdade att hon var mytoman.
Den mest kända historien när det gäller bristande faktakontroll gäller dock en man som hette Hugo. Han var uteliggare och presenterades i ett stort uppslaget reportage i Dagens Nyheter för ett antal år sedan.
Läsarna brast i tårar över hans öde. Bland annat berättade Hugo hur hela hans familj hade blivit innebränd vid en eldsvåda i Göteborg.
Det fanns bara en hake. Familjen levde i högönsklig välmåga och kontaktade Dagens Nyheter och sa att Hugo var mytoman.
Det dröjde innan dementin kom på undanskymd plats och kollegerna på andra medier som försökte göra journalistik av fadäsen mötte ingen större entusiasm hos DN.
Hur är det då med Gömda och Asyl? Den enda som vet är Liza Marklund själv. Att Mia varit införstådd med att hennes historia är friserad på olika sätt är solklart.
Liza Marklund kan förstås ha varit med på noterna, men det är högst osannolikt. Varför skulle en ansedd journalist och författare sätta sitt anseende på spel genom rena falsarier?
Då är det rimligare att gissa att Liza Marklund har litat så till den milda grad på sin källa Mia att hon glömt att göra gängse faktakontroll på några viktiga punkter.
Det har hänt förr och det kommer att hända igen, när journalister kommer alltför nära dem vi är satta att granska och rapportera om.
Det är mänskligt men naturligtvis skadar det hela yrkeskåren om de som begår misstag håller sig undan i stället för att göra en pudel och lära av sina misstag.
Vi är många som fortfarande väntar på Liza Marklunds version. Tills dess kan Monica Antonsson glädja sig åt invasion på sin blogg monicaantonsson.blogspot.com
Läs också om alla turer på www.newsmill.se/artikel/2008/12/20/darfor-morkade.mediecheferna-historien-om-marklund. Där skriver bland annat förre chefredaktören för Dagens Meda, Rolf van der Brink, en intressant krönika.

Liza Marklunds förlorade heder

19 januari 2009. Debatten om sanningshalten i boken Gömda har många fler bottnar än om Liza Marklund medvetet har ljugit för att plocka politiska poäng, till exempel hos sin gode vän, förre justitieministern Thomas Bodström eller kompisen Mona Sahlin.
Många av kommentarerna från kolleger har handlat om att drevet mot Marklund orsakas av att hon vuxit sig för stor, är vacker, rik och mycket framgångsrik samt inte minst att hon är kvinna.
Trovärdighet är själva grundförutsättningen för den journalist som vill utöva journalistyrket.
Journalistik är sanning i den meningen att journalisten har kontrollerat de muntliga och skriftliga källor som artikeln eller inslaget bygger på.
Då och då händer det att journalister slarvar och det blir stora eller små fel i det som publiceras. Tråkigt, men alla gör ibland misstag på jobbet.
Det som är nytt är att ren förfalskning av fakta skulle vara en tillåten arbetsmetod, enligt principen ändamålet helgar medlen.
Liza Marklund försvarar sig med att hon "bara" återger sin intervjupersons uppgifter och att det kan hon göra eftersom boken "bygger på" en sann berättelse.
Vad Marklund säger är likväl att Mia Erikssons story är sann. Om Liza Marklund nu anser att hon kan göra så under romanens täckmantel, hur kommer det sig då att hon inte slog larm när tidning efter tidning samt TV intervjuade hennes adept Mia Eriksson och återgav materialet som journalistik, på nyhetsplats?
Det journalistiska problemet är förnekandet av att det finns ett problem.
Amanda Svensson i Expressen och Karin Thunberg i Svenska Dagbladet Karin Thunbergs krönika resonerar båda kring fenomenet invävd fiktion i halvdokumentära romaner. Hanne Kjöller i DN tror att alla hackar på Marklund för att hon är kvinna.
Och deras läsare får intrycket att det som Liza Marklund har gjort inte är så farligt.
Monica Antonsson har fått utstå mycket spott och spe för sin ibland taffliga veckotidningsprosa och visst skulle hennes bok ha redigerats före publicering.
Men att låta det skymma det faktum att Liza Marklund med berått mod har låtit sin romanfigur Mia framträda som sanningsvittne - utan att journalisten Marklund vaknat och förstått att hon måste slå larm.
Det är riktigt illa. Lika illa som det är att Marklund nu, med facit i hand, inte träder fram och säger att hon gjort en katastrofal felbedömning och att både stormstyrkan i kritiken och kritiken i sig är fullt berättigad.
Det är nämligen inte så som det stått i en nyhetsartikel att det handlar om "ett påstående att Gömda inte till alla delar är fullt sann". Alla journalister vet att ordet "påstå" med fördel kan användas när man vill misstänkliggöra källan.
Det är också ett understatement att Gömda inte skulle vara sann till alla delar. Antonssons bok belägger i själva verket att stora delar av Gömda är osann.
Hur vet man då att det Antonsson som har rätt och Marklund som har fel? Det vet man förstås inte utan att själv kontrollera alla Antonssons källor. Poängen är att vi alla har möjlighet att göra det, genom att källorna redovisas öppet, så att alla och envar själva kan bilda sig en uppfattning.

Antonssons bok ett etiskt haveri - också

(21 januari 2009) Medierna har fått kritik för att inledningsvis ha lagt locket på när Monica Antonssons bok kom ut. Det kom halvkvädna visor om att kvaliteten inte var den bästa.
Först när man läst boken förstår man vad redaktionerna syftar på. I sin iver att belägga förljugenheten i "Gömda" vad gäller hjältinnans vandel tar Monica Antonsson till alla medel.

Monica Antonsson har gjort helt rätt i att skriva sin bok om verklighetens Mia jämfört med den bild som Liza Marklund gett i "Gömda" och på nyhetsplats i olika medier när det begav sig. För det ska hon ha beröm.
Men det hindrar inte att "Mia - sanningen om gömda" också är ett etiskt haveri av gigantiska mått.
Det hade räckt långt och blivit över om boken tagit upp huvuddragen i falsarierna om Mia, som också är lätta att belägga genom intervjuer och dokumentation.
Monica Antonsson stannar inte där. Hon frossar i en ung människas trasiga liv och lämnar ut förnedrande detaljer om Mia Erikssons liv och leverne som ung i Oxelösund.
Vidare låter Monica Antonsson före detta pojkvän, före detta make och hans fru, före detta grannar och andra ge sin bild av människan Mia.
Det är mycket tyckande och antaganden på lägsta nivå och inget som på något sätt tillför avslöjandet något.
Monica Antonsson är mycket mån om att framhålla utsattheten hos de människor som Mia Eriksson en gång lämnade bakom sig i Oxelösund.
Det förefaller inte som att hon har tänkt tanken att även Mia är ett offer och att det är en flat medievärld som utnyttjat henne.
Det måste ha varit fler journalister än Monica Antonsson som anade en gravad hund när de intervjuade hjältinnan Mia från succén Gömda.
Läs fler synpunkter på den omdiskuterade boken på www.newsmill.se

Inte så noga med språket

Lär dig svenska och börja jobba i Sverige, lyder lockropet till tandläkare i Polen. Språktidningen skriver om fenomenet i senaste numret.
Ganska så okritiskt, kan man säga.
Metoden går ut på att korvstoppa läkare, tandläkare och andra yrkesgrupper som vi har brist på i Sverige med fraser och ord så att de ska kunna behandla svenska patienter.
I Språktidningen nr 6 www.spraktidningen.se
som kom i mitten av december berättas om hur det kan gå till. Det är tandläkaren Joanna Turwon som berättar om nya jobbet i Bredbyn.
- Ibland sitter jag på fikarasten och förstår ingenting av vad de andra talar om.
Och vidare:
- Särskilt äldre patienter kan vara svåra att förstå.
Ingen patient uttalar sig. Men det kanske är ett kvalitetsproblem för patienten om tandläkaren eller doktorn inte förstår svenska? För att inte tala om problemet när inte patienten förstår vad doktorn säger?
Någon kanske tycker att jag målar fan på väggen. Nej, jag talar av egen bitter erfarenhet.
Min gamla mor som dog svårt cancersjuk i september tillbringade sina sista veckor på Hospice i Malmö.
Där var vården fantastisk på många sätt. Men det var inte lätt när den polska sjuksköterskan som var snabbutbildad i svenska var i tjänst.
Hon rabblade utan problem invecklade medicinska termer och ordet inkontinensskydd skulle hon kunna tenta på.
Men det var värre när min mor pratade om att hon hade dålig aptit och vad hon kunde tänka sig att äta.
Sköterskan hade inte en aning om vad den 86-åriga patienten pratade om och inte heller när jag hjälpsamt ryckte in och försökta förklara räckte språkkunskaperna till.
En snabb rundfråga bland bekanta som jobbar i sjukvården bekräftar bilden av en problemfylld kommunikation med språkgeniförklarade utländska kolleger.
En läkare, sjuksköterska eller tandläkare behöver kanske ha bättre språkkunskaper än den polske rörmokaren?
Åtminstone om patienten själv får bestämma.

Kunde inte journalisterna heller läsa?

30 mars 2009. Wanja Lundby-Wedin är i blåsväder för att hon inte fattade vad AMF-direktörens pension handlade om. Det stod ju i årsredovisningen. Kunde hon inte läsa? Fråga: Kunde inte ekonomijournalisterna heller läsa?
LO-ordförande Lundby-Wedin har alltså varit med om att fatta beslut om pensionsavsättningar utan att ha en aning om vad de innebar. Nämligen att den lycklige mottagaren får mångmiljonbelopp i pension.
Samma visa år ut och år in, det är bara namnen på utskällda styrelser som växlar. Har det inte varit på detta viset i minst tio år, att direktörer av alla kalibrar får för hög lön, för mycket bonus, för mycket pension? Har det inte också varit så att ansvariga styrelser samfällt bedyrar att om direktörerna inte får så många miljoner så flyr de riket till förmån för mer pengar i utländska företag.
Nu är det AMF-direktörens pension det handlar om. Lurad har hon blivit, Wanja. Men.
Hur lurade har då ekonomijournalisterna blivit, dom som har som jobb att läsa årsredovisningar och slå larm om konstigheter?
Kom det något larm om att AMF-direktören fått sanslösa pensionsvillkor? I så fall: varför inte det?
Kan det handla om att så länge Sverige rullade på gäspade journalisterna och var lika fartblinda som alla andra?

egen reklam luktar illa

Fredagen 21 november 2008: Dagens viktigaste nyhet i DN: en av tidningens journalister har fått Stora Journalistpriset. Halva förstasidan drygt, inklusive jättebild på den lycklige.
Det blir vanligare och vanligare. Reklam för den egna produkten i tidningen, tv eller radio.
Förr kallades det textreklam och de anställda journalisterna tyckte att reklamartiklarna kunde marknadsavdelningen författa.
Med kniven mot strupen hände det ändå att en och annan reporter åtog sig uppdraget att skriva om det nya tryckeriet, de fantastiska upplagesiffrorna eller någon prisbelönt kollega.
Men då ville inte reporterna ha någon by-line(reporterns namn), alltså var artikeln oftast osignerad för att inte reporterns rykte skulle fläckas.
För ingen journalist kan med hedern i behåll hävda att reklam för den egna redaktionen skulle hålla enligt gängse nyhetsvärderingsprinciper som alla journalister har i ryggmärgen.
Annat är det nu. Inga upplageökningar är för små för att fylla sidorna i dagspressen. Ofta är statistiken dessutom friserad, inte direkt lögnaktig, men presenterad i ett urval så att just den egna tidningen ska framstå som vinnaren.
Här gällde det Fredrik Strage på dn.se som säkert välförtjänt blev prisad - men halva förstasidan i papperstidningen med jättebild? Plus insidan och plus www.dn.se?
Hyllningsartiklarna är företrädesvis illustrerade av idel glada medarbetare på gruppbild, helst med den stolte chefredaktören i centrum. Han (för det är oftast en han) meddelar läsekretsen att tidningen aldrig har varit bättre.
Överhuvudtaget har Spelregler för press, radio och TV (som i princip alla stora massmedier via sitt medlemskap i antingen arbetsgivarorganisation, fackförbund eller branschorganisation lovat att följa) blivit bortglömda.
Där finns nämligen rekommendationer vad gäller textreklam i redaktionella sammanhang.
Men chefredaktörerna och utgivarna sover nog lugnt ändå. En rekommendation är ju just bara .... en rekommendation.
Läs "Spelregler för press, radio och TV" på www.po.se