Ekochefen Anne Lagercrantz gör avbön om inslag om Södersjukhuset
18 december 2011. Skandalen på Södersjukhuset spreds via Sveriges Radio i alla medier. Alla glömde det mest elementära. Att kolla fakta. Ekochefen Anne Lagercrantz instämmer i att rapporteringen brast.
Storyn var klockren. En studie vid Södersjukhuset i Stockholm gjorde gällande att en tredjedel av personalen vid akutmottagningen anser att det är en kvinnas eget fel om hon blir misshandlad. Det skulle visa sig att inte en siffra var rätt.
Reportern har inte gjort ens den mest elementära källkritik, långt mindre redovisat studien på det sätt som alla journaliststudenter får lära sig redan på grundkursen. Journalistik innebär publicering av kontrollerbar sanning. Det vill säga att läsaren, lyssnaren eller tittaren genom källredovisningen ska få en vettig chans att bedöma sanningshalten i det som publiceras.
Så här är det: På akutmottagningen jobbar 511 personer. Cirka 140 av dem besvarade en enkät på intranätet, enligt Södersjukhusets kommunikationschef. Det är ungefär 28 procents svarsfrekvens. Av dessa 26 procent ska 28 procent ha svarat att en kvinnas personlighet kan bidra till att hon blir misshandlad.
Ekots reporter Jens Ericson rapporterar i stället att en tredjedel av akutmottagningens personal i en studie säger att det är kvinnans eget fel om hon blir misshandlad.
Läs fortsättningen och vad Ekochefen tycker här klicka på länken "Medier" nedan.
Bluffen om Södersjukhuset, fortsättning
19 december 2011. Att rapportera om statistik, studier och rapporter av olika slag är alltid vanskligt. Det går att frisera vilka siffror som helst för den som har ett syfte. Det verkar inte bara vara Ekot som mörkat hur studien vid Södersjukhuset gått till.
Alla varningsklockor var avstängda när ord som "studie" och procentsatser dök upp.DN, Aftonbladet, Expressen med efterföljande svans av professionella tyckare, allt från Centerns kvinnoförbund till Aftonbladetkrönikören Monica Gunne, upprepade påståendena och tog avstånd. Ingen kollade.
Först påståendet: En tredjedel av personalen på akutmottagningen vid Södersjukhuset tycker att det är misshandlade kvinnors eget fel att de blir misshandlade.
För att kunna bedöma om det påståendet är korrekt ingår i reporterns mest elementära research att ställa följande frågor till källan:
- Hur många anställda finns det vid akutmottagningen?
- Hur många av dessa har svarat på frågan?
- Hur många av dem svarade "ja" på den fråga som ställdes
- Hur gjordes urvalet av dem fick frågan?
- Vilken fråga ställdes?
Så långt det går att kontrollera är svaren på ovanstående:
Det finns 517 anställda vid akutmottagningen och 140 av dessa personer har svarat (källa SöS kommunikationschef). Dock har i medierna publicats att det rör sig om 217 personer som svarat. Av dem ska 28 procent (inte en tredjedel som Ekot och andra uppgav) ha svarat ja på den refererade frågan. Hur man än räknar är det inte fråga om några 28 procent av det totala antalet anställda på akuten. Och frågan som ställdes handlade dessutom inte om huruvida misshandeln skulle vara kvinnans eget fel. Frågan handlade om huruvida en kvinnas passiva personlighet kunde bidra till att hon blev utsatt för misshandel. En helt annan femma således.
Är urvalet vetenskapligt underbyggt? Enligt uppgifter från Södersjukhuset handlar det om en enkät som legat ute på sjukhusets intranät. Huruvida de som valt att svara är representativa för alla anställda är omöjlighet att veta, på samma sätt som Aftonbladets webbenkäter bara speglar åsikterna från dem som valt att gå in på sajten och därtill valt att svara.
Inte heller avsnittet om i originaldokumentet, som heter "En fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen" publicerad av Nationellt Centrum för kvinnofrid vid Uppsala Universitet ppresenteras några tydliga siffror.
Reportern Jens Ericson på Ekot har svarat att han "bara" publicerat uppgifter som han antecknade att professor Maaret Castren uppgett på ett symposium, där han var enda närvarande journalist. Reportern försvarar sig med detta, och glömmer att det i hans jobb ingår att kolla fakta och följa upp siffrorna ända in i kaklet. Det är dessutom journalisternas jobb på övriga medier som surfar på Jens Ericsons inlägg att själva kontrollera fakta.
Att sedan nyhetschefen både på Ekot och andra medier inte ställde kontrollfrågor till sina reportrar inför publiceringen är bedrövligt, en amatör ser och hör att det finns stora luckor i redovisningen. Den som googlar på "Misshandlade kvinnor" och "Sös" kan läsa ursinniga inlägg där redan övertygade tar Ekoinslaget till intäkt för att det rent allmänt i sjukvården skulle råda förakt och ignorans för misshandlade kvinnor inom sjukvården. "Vad var det vi sa"
Och det är inte precis första gången som journalister i stora medier slirar på siffrorna. Jag var själv med på en pressträff inför en annan läkarstämma för många år sedan. Vi var fyra journalister och fyra läkare. De skulle informera om en kampanj, "Läkare mot rökning" på det årets läkarstämma i slutet av 80-talet.
Det var visning av OH-bilder och många siffror och mycket statistik. Det mesta var av typen "det är farligt att röka" och vi närvarande journalister gäspade. Men så satte vi oss rakt upp. En professor på podiet serverade årets nyhet: "Barn till rökare har lägre intelligens än andra barn"
Jag vaknade till liv och bombarderade professorn med följdfrågor: Finns det siffror på detta? Var finns siffrorna? Är det en svensk undersökning? Hur många deltog? Berätta mer!
Men nu började professorn se tveksam ut. Jo, han hade ganska många år tidigare varit på ett symposium i USA och drog sig till minnes att uppgifterna kom därifrån. Oklart hur undersökningen hade gått till och vilka som hade ingått i undersökningen.
Alla vi journalister var mycket intresserade och professorn glatt överraskad över det. Jag bad om hans telefonnummer i Uppsala och sa att vi (Aftonbladet) där jag då jobbade skulle behöva kompletterande uppgifter om när, var och hur inför publicering nästa dag. Annars var nyheten värdelös.
Professorn förstod och lovade återkomma. Själv traskade jag tillbaka till Aftonbladet och rapporterade till nyhetschefen, som skulle låta en kvällsreporter på nästa skift ta över och ringa professorn på kvällen för att kolla sensationen med de dumma amerikanska barnen, vars föräldrar rökte.
Ingen professor ringde till Aftonbladet på kvällen och ingen reporter på Aftonbladet ringde heller till professorn. Men vid midnatt anlände nästa dags rykande färska DN (papperstidning alltså, detta var på 80-talet) och där var nyheten stort uppslagen.
"Barn till rökare får lägre intelligens", enligt uppgift i DN enligt en undersökning i USA på 1970-talet. Alltså det som professorn svävande hade trott sig minnas på presskonferensen. Nu var han inte ens nämnd vid namn i DN. "Varför undersökningar som på ett övertygande sätt visar att man kan sluta sig till en intelligensmässig eftersläpning hos barn till rökande föräldrar inte är mer kända ens bland läkare är något oklart", skrev den klarsynte reportern vidare. Ingen källa fanns överhuvudtaget angiven, men artikeln återgavs samma dag i alla medier, inklusive SvT Aktuellt.
Allt är sig således likt. Det allvarliga är att när nu fallet med Södersjukhuset granskas, som i radioprogrammet medierna i lördags, ligger fokus på själva frågeställningen om en misshandlad kvinnas personlighet är synonymt med att misshandeln är hennes eget fel. Inte att också siffrorna och metoden förefaller peka på att det som redovisas som en "studie" i själva verket är en enkät, som inte har någon större tyngd, ens om siffrorna och frågan skulle varit rätt återgivna.
Vad anser då Ekochefen Anne Lagercrantz själv. Så här skriver hon i ett mejl till mig:
"Vi har också gått igenom våra rutiner för publicering av mindre studier, och instämmer i din kritik: vi ska vara extra kritiska och omsorgsfulla när urvalet inte är representativt för befolkningen.Här måste urvalet framgå liksom hur frågan är formulerad. "
Anne Lagercrantz hänvisar till att redaktionen tagit tillbaka uppgiften om "en tredjedel" och att detta finns publicerat på Ekots blogg. Det är orimligt att läsare, tittare och lyssnare ska vara hänvisade till att själva söka information på nätet för att få veta om Ekot, DN eller Aftonbladet har haft korrekta uppgifter i dagens publiceringar.
Marianne Hühne von Seth den 19 december 2011
TV4 kollade inte våldtäktsuppgifter
29 juni 2011. Medierna slarvar allt oftare med källkritiken och publicerar okontrollerade uppgifter från sina intervjupersoner. Som det uppmärksammade fallet med "Åsa", som nu får en annan belysning i nättidningen Dagens Juridik.
"Åsa" har anmält en polisman för våldtäkt, misshandel och olaga hot som slagits upp stort i TV4 av programledaren Lennart Ekdal. En granskning som Marianne Hühne von Seth har gjort för nättidningen Dagens Juridik visar att många av Åsas uppgifter är felaktiga och att anklagelser om ointresse och förhalande av utredande poliser är ogrundade. Läs mer på www.dagensjuridik.se. Där finns också intervju med Åsas ombud, advokat Björn Hurtig, och polisens utredare, kriminalkommissarie Eije Ekengren. Artikel om TV4 är här www.dagensjuridik.se/2011/06/tv4-kontrollerade-inte-asas-berattelse
Svenska medier lika goda kålsupare
12 juli 2011. News of the World går i graven och Storbritannien står återigen inför hotet om inskränkt pressfrihet. Svenska medier pekar finger och säger skadeglatt "usch" om skandaltidningen. Som om svenska medier skulle vara bättre eller mindre arroganta.
Svenska stjärnreportrar kan utan att blinka servera lögner i press, radio och TV. Journalistikens elementära krav på "sant, relevant och intressant" ställs dagligen åt sidan till förmån för en aldrig sinande flod av skvaller och sex. Demokratin sätts ur spel när de så kallade redaktörerna i stället för att publicera journalistik prioriterar exempelvis att återanvända samlagsscener ur insomnade skandaldokusåpan Big Brother. Det är dottern till en ökänd bankrånare som lanseras som stor nyhet, när hon nu EN GÅNG TILL, får titta på och kommentera sina egna tillkortakommanden under filtarna.
Värre ändå är när samhällsjournalister ger sken av att åstadkomma viktig journalistik men struntar i att ta reda på fakta. Som Lennart Ekdal på TV4.
Läs mer om hur det gick när han struntade i att kolla en bra story. Se inlägget nedan den 29 juni.Marianne Hühne von Seth
Stavros Louca inte ensam
30 maj 2011. Stavros Locas är bara en av många som medierna numera namnger på ett mycket tidigt stadium, innan anklagelserna utretts och beslut eller dom har kommit. Radioprogrammet Medierna uppmärksammade tendensen i lördagens sändning som innehöll en intervju med en Umeåprofessor som namngavs i TV4 Nyheterna för oegentligheter med universitets pengar. En intern utredning vid Umeå Universitet friade professorn. TV4 fälldes i Granskningsnämnden vilket ledde till att TV4 läste upp utslaget i en nyhetssändning.
Enligt professorn kunde det inte ersätta den skada han blivit utsatt för. I Stavros Loucas fall handlar det om tryckta medier. En anmälan om brott mot branschens egna etiska regler innebär i värsta fall klander från Pressens Opinionsnämnd. Vid sådant klander ska fälld tidning publicera att den blivit fälld, men det är inget krav att det ska ske på löpsedlarna eller på förstasidan, även om det var där den ursprungliga artikeln slogs upp.
Förföljelsen av barnprogramledaren Ola Lindholm är också en skamfläck i svensk journalistik. Att Ola Lindholm får sparken från uppdrag och anställningar som är kopplade till journalistik för barn är inte så konstigt, om rättegång visar att han gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott. Men straffet att hängas ut på landets alla löpsedlar och i otaliga artiklar står inte i proportion till brottet, juridiskt sett.
Medierna brukar själva anföra, vid kritik, att "vi har hela tiden levande diskussioner om var gränserna går". Men det är medierna själva, som av kommersiella skäl, flyttar fram gränserna och sällan kommer på idén att återvända till forntidens praxis i frågan om namnpubliceringar.
Lyssna på inslaget i Medierna på Sveriges Radio P1 den 28 maj klicka här sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2795
Vad händer om Jonas anmäler?
27 april 2010. Antag att Jonas Bergström går till Yrsa och hävdar att medierna gjort intrång i hans privatliv.
Folk går i åratal på högskolor och universitet och utbildar sig till professionella journalister. De får bekanta sig med "Spelregler för press radio och TV" och lära sig tolka innebörden.
Sedan går de ut och gör precis tvärtom. Det beror inte på att de inte förstår att de tummar på regelverket.
Det beror på att de inte får några jobb, eller hamnar i frysboxen på det befintliga, om de inte djupdyker i känt folks privatliv.
Chefredaktörerna slår nu i från sig och säger att det minsann har ett stort allmänintresse vad en eventuellt blivande prinsessgemål hade för sig innan han förlovade sig med prinsessan.
Jonas, låt PO Yrsa Stenius få suga på den karamellen. Vad är PO? www.po.se
Varje gång medierna flyttar fram gränserna för privatlivets helgd bedyrar de samfällt att "pressetiken hålls levande" "vi diskuterar detta varje dag" "vi lär oss hela tiden" och så vidare.
Så sa redan Thorbjörn Larsson för 25 år sedan, redaktionschef och senare chefredaktör på Aftonbladet, när det blåste hårt.
Det är i själva verket ett mantra som bara har ett syfte, att avvärja kritiken. För kritiken har visat sig avstanna när den anklagade visar sig ödmjuk och mottaglig för kritik.
Ingen klipsk reporter frågar: vad exakt är det som diskuteras? Vad hände med dem som ville strama åt i etiken?
Hittills förefaller diskussionerna, år ut och år in, resultera i slutsatsen "vi kör på som vi brukar" Sedan diskuterar vi en gång till.
Inte så noga med språket
20 november 2009. Lär dig svenska och börja jobba i Sverige, lyder lockropet till tandläkare i Polen. Språktidningen skriver om fenomenet i senaste numret. Ganska så okritiskt, kan man säga.
Metoden går ut på att korvstoppa läkare, tandläkare och andra yrkesgrupper som vi har brist på i Sverige med fraser och ord så att de ska kunna behandla svenska patienter.
I Språktidningen nr 6 www.spraktidningen.se
som kom i mitten av december berättas om hur det kan gå till. Det är tandläkaren Joanna Turwon som berättar om nya jobbet i Bredbyn.
- Ibland sitter jag på fikarasten och förstår ingenting av vad de andra talar om.
Och vidare:
- Särskilt äldre patienter kan vara svåra att förstå.
Ingen patient uttalar sig. Men det kanske är ett kvalitetsproblem för patienten om tandläkaren eller doktorn inte förstår svenska? För att inte tala om problemet när inte patienten förstår vad doktorn säger?
Någon kanske tycker att jag målar fan på väggen. Nej, jag talar av egen bitter erfarenhet.
Min gamla mor som dog svårt cancersjuk i september tillbringade sina sista veckor på Hospice i Malmö.
Där var vården fantastisk på många sätt. Men det var inte lätt när den polska sjuksköterskan som var snabbutbildad i svenska var i tjänst.
Hon rabblade utan problem invecklade medicinska termer och ordet inkontinensskydd skulle hon kunna tenta på.
Men det var värre när min mor pratade om att hon hade dålig aptit och vad hon kunde tänka sig att äta.
Sköterskan hade inte en aning om vad den 86-åriga patienten pratade om och inte heller när jag hjälpsamt ryckte in och försökta förklara räckte språkkunskaperna till.
En snabb rundfråga bland bekanta som jobbar i sjukvården bekräftar bilden av en problemfylld kommunikation med språkgeniförklarade utländska kolleger.
En läkare, sjuksköterska eller tandläkare behöver kanske ha bättre språkkunskaper än den polske rörmokaren?
Åtminstone om patienten själv får bestämma.
Journalisten som förklädd PR-nisse
Januari 2010. Artiklar i kundtidningar kan aldrig vara hederlig journalistik, eftersom utgivaren har sin egen agenda. Nämligen att marknadsföra sitt företag och sina produkter. Men är det så enkelt?
En som tycker det är Christina Kennedy, redaktör för tidskriften Scoop som är medlemstidning för Föreningen Grävande Journalister, där jag är medlem.
Senaste numret handlar bland annat om moralen inom journalistkåren. De som ska vara oberoende och neutrala tar ibland uppdrag i lejonets kula.
Det kan exempelvis innebära att skriva i en kundtidning. Christina Kennedy anser att "kundtidningsskrivare skriver så att det passar varumärket vars glans tidningen är till för att sprida". Hon anser att det inte är journalistik ens om reportern använt sig av journalistiska arbetsmetoder.
Själv har jag skrivit en artikel i en kundtidning som heter "Äventyrliga familjer". Detta magasin ges ut av ett energiföretag och syftet är med all säkerhet att sprida good-will åt företagets produkter.
Men. I artiklarna står inte en rad om företagets förträfflighet. Tvärtom är det omöjligt att gissa vem som är avsändare om man inte läser redaktionsrutan med lupp.
Äventyrliga familjer är ett magasin med artiklar om resor bortom chartervärlden där läsaren möter familjer som är lite mer företagsamma än de flesta av oss. Många skrivs av frilansjournalister, som inte precis ser sig själva som megafoner elbolaget.
Andra frilansjournalister (och ibland samma) skriver för s.k. oberoende magasin med tidskriftsförlag som avsändare. Där ska journalistiken alltså vara hederligare och mer självständig, enligt hypotesen.
Ett exempel hämtar jag från M-magasin, tidskrift för välutbildade medelålders kvinnor. Nyligen gjorde tidningen en "Res Special 2009", en bilaga. Därtill hade huvudtidningen stora resereportage.
Men. I princip alla artiklarna handlade om resor med ett visst charterbolag, som nämndes påfallande ofta. Researrangören intervjuades och delar av texten var påfallande lik arrangörens egen reklam.
En slump? En redaktionell bedömning? Knappast för den som läser "Resguidens" redaktionsruta där det står att bilagan distribueras med hjälp av ett bidrag från nämnda researrangör.
Slutsatsen är att skiljelinjen mellan oberoende journalistik och texter som medvetet gynnar olika intressenter knappast går mellan kundtidningen och den till synes oberoende magasinet.
Jätten på DN:s kultursida
(20 augusti 2009) Förstasidesbilden på DN Kultur tisdagen den 18 augusti föreställer tidningens kulturchef Maria Schottenius.
Bilden är trespaltig och 30 cm hög. Har Maria Schottenius fått Nobelpriset?
Nej, det som motiverar Sveriges största byline den här veckan är att hon "listar 12 saker som hon inte vill missa i höst".
Journalister har så länge jag kan minnas kämpat för att få sin bild publicerad tillsammans med namnet, en så kallad "bildbyline". Större och större har bilderna blivit och kortare och kortare har texterna blivit. Ganska ofta råder omvänd proportionalitet. Det vill säga: ju större bild, desto mer intetsägande artikel.
Jag väntar med spänning på den ultimata bildbylinen: den som täcker HELA sidan, ingen text. Journalisten välsignar oss med sin blotta närvaro på sidan.
Svenska Dagbladet hycklar om journalistiken
18 maj 2011.Fler nyfikna journalister behövs, tycker Svenskan. Men först ska tidningens egen reporter ha Stora Journalistpriset för hon är just nyfiken, skriver tidningens redaktionschef. Han har glömt att den egna tidningen till stor del ersatt nyfikna journalister med notiser från TT.
Måndagen den 16 maj finns det 18 notiser och artiklar från TT i Svenska Dagbladets nyhetsdel. En del av dem har publicerats på annat håll redan under helgen. Många är trivialiteter som finns i gratistidningarna. Som den här (det är hela versionen):
"Calle Eriksson, ordförande för organisationen Gro Bär, säger att vi kan vänta oss mogna svenska jordgubbar redan före midsommar. Orsaken är ett skyddande snötäcke och sommarvärme redan i april".
Reportern som redaktionschef Martin Jönsson gillar är Karin Thunberg. Hon är en lysande journalist. Hon är också en av få privilegierade journalister i Sverige i dag som får uträtta ett hederligt journalistiskt arbete. Som att sätta sig på Kungliga Biblioteket med obegränsat med tid att vaska fram intressant material ur författaren Kerstin Thorwalls efterlämnade dokument.
Skälet till att inte alla journalister arbetar så är att Svenskan och andra medier ersatt mycket av den riktiga journalistiken med korta, ofta dåliga, notiser från TT. Eller stort uppslagna "artiklar" om tidningens egen förträfflighet. Det finns ingen tidningstävling och inget tidningspris som är för litet för att värderas som Viktig Nyhet i den egna tidningen. Förra veckan utsågs chefredaktör Lena K Samuelsson till årets branschpersonlighet i ännu en tävling. Sistasidan i Näringslivsdelen uppmärksammade detta med helsidesartikel på temat "Hur känns det, Lena?"
Vilket annat material som valdes bort till förmån för reklamartikeln fick läsaren inte veta.
Vill du läsa Karin Thunbergs utmärkta artikel om Kerstin Thorwall klickar du på den här länken www.svd.se/kultur/thorvalls-sista-onskan_6163749.svd
Terrordåd som nonsensenkät
12 december 2010. En självmordsbombare i centrala Stockholm. Allmänheten kastar sig över Rapport, Aktuellt, TV4-nyheterna, ja allt för att få veta mer. Har reportrarna tagit reda på det? Nä, dom har frågat folk på gatan om de är rädda.
Det tar minst tre år att bli högskoleutbildad journalist. De flesta journalister på de stora medierna har en sådan utbildning. De har lärt sig allt om research och intervjuteknik. Framför allt har de lärt sig resonera kring begreppet "sant och relevant".
Nu har alltså en man sprängts till döds mitt i stan i julrusningen. Dagen efter ägnar TV-nyheterna i alla kanalerna betydande tid åt att hejda folk på stan och fråga "Är du rädd" alternativt "Vad känner du"? Fem personer passerar revy, med mikrofon upptryckt i ansiktet. Ett av Aktuellts huvudinslag är ett hemma-hos-reportage hos tjejen som - håll i er - bor i en lägenhet väldigt nära platsen där mannen dog. Hur VAR det att komma hem till lägenheten?
Hur såg nyhetsredaktionernas planering ut den här dagen (och dessvärre de flesta andra dagar). "Vad kan vi göra i dag som inte kostar tid, pengar och för mycket research? Vi gör som vi brukar. Vi åker till Drottninggatan och frågar folk hur det känns." "Varför det," undrar kanske yngsta praktikanten. "Jo, det blir så bra TV."
Döden som kändisjournalistik
25 november 2010. En känd mediechef har drabbats av en katastrof. Hennes son har just omkommit i en bilolycka. Aftonbladet anser att ett oavvisligt allmänintresse kräver att mediechefens olycka omedelbart trumpetas ut.
Hennes namn och bild, för säkerhets skull under rubriken EXTRA blir förstanyhet, före Koreakris, ishavskyla och våldtäkter. En död son väger lätt när kändisen ska exploateras i allmänintressets namn och förvandlas till sälj. "Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga", säger Spelregler för press, tv och radio, som Aftonbladet förbundit sig efterleva.
Medielogik och svininfluensa
(2 maj 2009) Medierna har skrämt upp oss i onödan för svininfluensan, säger kritiker efter att larmet tonats ner. Vad ska man då säga om spekulationerna kring de påstådda glasbitarna i kyckling och falukorv?
När det gäller svininfluensan är medierapporteringen mer än förståelig. Ingen kan veta hur sjukdomen utvecklas och sarsutbrottet hade mycket hög dödlighet. Det finns lång erfarenhet av pandemier och att prognoserna ändras allt eftersom bilden klarnar är självklart.
Men i fallet med de påstådda glasbitarna i livsmedel fanns ingen kritisk granskning. Ett bra exempel på hur medierna okritiskt kan bidra till att skapa omotiverad rädsla.
Kunde inte journalisterna heller läsa?
30 mars 2009. Wanja Lundby-Wedin är i blåsväder för att hon inte fattade vad AMF-direktörens pension handlade om. Det stod ju i årsredovisningen. Kunde hon inte läsa? Fråga: Kunde inte ekonomijournalisterna heller läsa?
LO-ordförande Lundby-Wedin har alltså varit med om att fatta beslut om pensionsavsättningar utan att ha en aning om vad de innebar. Nämligen att den lycklige mottagaren får mångmiljonbelopp i pension.
Samma visa år ut och år in, det är bara namnen på utskällda styrelser som växlar. Har det inte varit på detta viset i minst tio år, att direktörer av alla kalibrar får för hög lön, för mycket bonus, för mycket pension? Har det inte också varit så att ansvariga styrelser samfällt bedyrar att om direktörerna inte får så många miljoner så flyr de riket till förmån för mer pengar i utländska företag.
Nu är det AMF-direktörens pension det handlar om. Lurad har hon blivit, Wanja. Men.
Hur lurade har då ekonomijournalisterna blivit, dom som har som jobb att läsa årsredovisningar och slå larm om konstigheter?
Kom det något larm om att AMF-direktören fått sanslösa pensionsvillkor? I så fall: varför inte det?
Kan det handla om att så länge Sverige rullade på gäspade journalisterna och var lika fartblinda som alla andra?
Antonssons bok ett etiskt haveri - också
(21 januari 2009) Medierna har fått kritik för att inledningsvis ha lagt locket på när Monica Antonssons bok kom ut. Det kom halvkvädna visor om att kvaliteten inte var den bästa.
Först när man läst boken förstår man vad redaktionerna syftar på. I sin iver att belägga förljugenheten i "Gömda" vad gäller hjältinnans vandel tar Monica Antonsson till alla medel.
Monica Antonsson har gjort helt rätt i att skriva sin bok om verklighetens Mia jämfört med den bild som Liza Marklund gett i "Gömda" och på nyhetsplats i olika medier när det begav sig. För det ska hon ha beröm.
Men det hindrar inte att "Mia - sanningen om gömda" också är ett etiskt haveri av gigantiska mått.
Det hade räckt långt och blivit över om boken tagit upp huvuddragen i falsarierna om Mia, som också är lätta att belägga genom intervjuer och dokumentation.
Monica Antonsson stannar inte där. Hon frossar i en ung människas trasiga liv och lämnar ut förnedrande detaljer om Mia Erikssons liv och leverne som ung i Oxelösund.
Vidare låter Monica Antonsson före detta pojkvän, före detta make och hans fru, före detta grannar och andra ge sin bild av människan Mia.
Det är mycket tyckande och antaganden på lägsta nivå och inget som på något sätt tillför avslöjandet något.
Monica Antonsson är mycket mån om att framhålla utsattheten hos de människor som Mia Eriksson en gång lämnade bakom sig i Oxelösund.
Det förefaller inte som att hon har tänkt tanken att även Mia är ett offer och att det är en flat medievärld som utnyttjat henne.
Det måste ha varit fler journalister än Monica Antonsson som anade en gravad hund när de intervjuade hjältinnan Mia från succén Gömda.
Läs fler synpunkter på den omdiskuterade boken på www.newsmill.se
Liza Marklunds förlorade heder
19 januari 2009. Debatten om sanningshalten i boken Gömda har många fler bottnar än om Liza Marklund medvetet har ljugit för att plocka politiska poäng, till exempel hos sin gode vän, förre justitieministern Thomas Bodström eller kompisen Mona Sahlin.
Många av kommentarerna från kolleger har handlat om att drevet mot Marklund orsakas av att hon vuxit sig för stor, är vacker, rik och mycket framgångsrik samt inte minst att hon är kvinna.
Trovärdighet är själva grundförutsättningen för den journalist som vill utöva journalistyrket.
Journalistik är sanning i den meningen att journalisten har kontrollerat de muntliga och skriftliga källor som artikeln eller inslaget bygger på.
Då och då händer det att journalister slarvar och det blir stora eller små fel i det som publiceras. Tråkigt, men alla gör ibland misstag på jobbet.
Det som är nytt är att ren förfalskning av fakta skulle vara en tillåten arbetsmetod, enligt principen ändamålet helgar medlen.
Liza Marklund försvarar sig med att hon "bara" återger sin intervjupersons uppgifter och att det kan hon göra eftersom boken "bygger på" en sann berättelse.
Vad Marklund säger är likväl att Mia Erikssons story är sann. Om Liza Marklund nu anser att hon kan göra så under romanens täckmantel, hur kommer det sig då att hon inte slog larm när tidning efter tidning samt TV intervjuade hennes adept Mia Eriksson och återgav materialet som journalistik, på nyhetsplats?
Det journalistiska problemet är förnekandet av att det finns ett problem.
Amanda Svensson i Expressen och Karin Thunberg i Svenska Dagbladet Karin Thunbergs krönika resonerar båda kring fenomenet invävd fiktion i halvdokumentära romaner. Hanne Kjöller i DN tror att alla hackar på Marklund för att hon är kvinna.
Och deras läsare får intrycket att det som Liza Marklund har gjort inte är så farligt.
Monica Antonsson har fått utstå mycket spott och spe för sin ibland taffliga veckotidningsprosa och visst skulle hennes bok ha redigerats före publicering.
Men att låta det skymma det faktum att Liza Marklund med berått mod har låtit sin romanfigur Mia framträda som sanningsvittne - utan att journalisten Marklund vaknat och förstått att hon måste slå larm.
Det är riktigt illa. Lika illa som det är att Marklund nu, med facit i hand, inte träder fram och säger att hon gjort en katastrofal felbedömning och att både stormstyrkan i kritiken och kritiken i sig är fullt berättigad.
Det är nämligen inte så som det stått i en nyhetsartikel att det handlar om "ett påstående att Gömda inte till alla delar är fullt sann". Alla journalister vet att ordet "påstå" med fördel kan användas när man vill misstänkliggöra källan.
Det är också ett understatement att Gömda inte skulle vara sann till alla delar. Antonssons bok belägger i själva verket att stora delar av Gömda är osann.
Hur vet man då att det Antonsson som har rätt och Marklund som har fel? Det vet man förstås inte utan att själv kontrollera alla Antonssons källor. Poängen är att vi alla har möjlighet att göra det, genom att källorna redovisas öppet, så att alla och envar själva kan bilda sig en uppfattning.
offerjournalistik skapar dålig källkontroll
22 december 2008.
Journalisten Monica Antonssons bok om författaren Liza Marklunds bästsäljare "Gömda" och "Asyl" sätter fingret på en öm punkt. Journalister är ibland dåliga på att granska sina källor, särskilt när intervjupersonen är kvinna och offer för mäns våld och trakasserier.
"Gömda" och "Asyl" har lanserats som sanna berättelser och huvudpersonen, den hemliga och alltid anonyma "Mia" har i intervjuer själv framställt sig som sanningsvittne. En kvinna som förföljd och misshandlad till slut inte såg någon annan utväg än att fly Sverige och söka - asyl. I USA. Böckerna om hennes öde har sålt i 700.000 exemplar.
Och nu säger alltså en okänd journalist vid namn Monica Antonsson att stora delar av historien är falsk. Tidningen Resumé har publicerat flera artiklar om detta, www.resume.se
Jag vet inte varför Liza Marklund väljer att inte gå i svaromål. Men en anledning skulle kunna vara att hon själv har blivit förd bakom ljuset av sin huvudkälla.
Det är inte helt ovanligt att vi journalister grips av så starka sympatier med dem vi intervjuar att vi glömmer att göra vanlig faktakontroll och förhålla oss källkritiska.
Det finns exempelvis en kvinna, vi kan kalla henne Eva, som genom årtionden har figurerat i de mest hjärtskärande sammanhang i Aftonbladet, Expressen, TV4, Dagens Nyheter och lokaltidningar i Stockholms förorter.
Den gemensamma nämnaren är att hon alltid har en otroligt upprörande historia att berätta.
På 80-talet gällde det en vårdnadstvist som skapade dramatik genom att Eva flydde till Dominikanska Republiken tillsammans med en Maranata-pastor. Aftonbladet följde hennes öde och kvinnan gick som barn i huset på redaktionen. Rapporteringen var inte helt okontroversiell.
Några år senare blev Eva följetong i Expressen och många andra medier hakade på. Då gällde uppmärksamheten en uppseendeväckande historia där en utslagen och alkoholiserad man skulle ha förföljt och trakasserat kvinnan.
Mannen dömdes till fängelse som han avtjänade på Österåkeranstalten. Där engagerade sig dåvarande fängelsechefen Ann-Britt Grünewald i hans öde, liksom även enskilda riksdagsledamöter. De ansåg att mannen var oskyldig.
Vid granskningen av Eva visade det sig att hon sedan länge ägnat sig åt att anmäla allt och alla och på olika myndigheter fanns rikligt med dokumentation som styrkte detta.
Den dömde uteliggaren fick ingen resning i målet och dog senare.
Jag säger inte att han var oskyldig, eller att Eva duperade medierna i vårdnadskonflikten. Bara att rapporteringen var förvånansvärt ensidig många gånger.
Evas utspel i medierna har fortsatt. I Dagens Nyheter har hon framträtt med namn och bild som offer för SJ:s förseningar och indragna tåg. Dagen efter den stort uppslagna publiceringen hade DN en utförlig rättelse som gick ut på att efter kontroll hade det visat sig att Evas påståenden var gripna ur luften.
I lokaltidningar i Stockholms förorter har Eva berättat om missförhållanden på ett vårdhem där hon var anställd. Anhöriga, liksom personalen, tillbakavisade bestämt kritiken som rena påhitt.
TV4-nyheterna intervjuade i ett inslag Eva. det handlade om den nyheten att vem som helst kunde köpa sig körkort från Malta, något som svenskar sades utnyttja för att slippa ta svenskt körkort. Eva berättade inlevelsefullt om hur hon hade skaffat körkort från Malta.
Redaktören på TV4 blev nerringd av människor som hade känt igen Eva och som hävdade att hon var mytoman.
Den mest kända historien när det gäller bristande faktakontroll gäller dock en man som hette Hugo. Han var uteliggare och presenterades i ett stort uppslaget reportage i Dagens Nyheter för ett antal år sedan.
Läsarna brast i tårar över hans öde. Bland annat berättade Hugo hur hela hans familj hade blivit innebränd vid en eldsvåda i Göteborg.
Det fanns bara en hake. Familjen levde i högönsklig välmåga och kontaktade Dagens Nyheter och sa att Hugo var mytoman.
Det dröjde innan dementin kom på undanskymd plats och kollegerna på andra medier som försökte göra journalistik av fadäsen mötte ingen större entusiasm hos DN.
Hur är det då med Gömda och Asyl? Den enda som vet är Liza Marklund själv. Att Mia varit införstådd med att hennes historia är friserad på olika sätt är solklart.
Liza Marklund kan förstås ha varit med på noterna, men det är högst osannolikt. Varför skulle en ansedd journalist och författare sätta sitt anseende på spel genom rena falsarier?
Då är det rimligare att gissa att Liza Marklund har litat så till den milda grad på sin källa Mia att hon glömt att göra gängse faktakontroll på några viktiga punkter.
Det har hänt förr och det kommer att hända igen, när journalister kommer alltför nära dem vi är satta att granska och rapportera om.
Det är mänskligt men naturligtvis skadar det hela yrkeskåren om de som begår misstag håller sig undan i stället för att göra en pudel och lära av sina misstag.
Vi är många som fortfarande väntar på Liza Marklunds version. Tills dess kan Monica Antonsson glädja sig åt invasion på sin blogg monicaantonsson.blogspot.com
Läs också om alla turer på www.newsmill.se/artikel/2008/12/20/darfor-morkade.mediecheferna-historien-om-marklund. Där skriver bland annat förre chefredaktören för Dagens Meda, Rolf van der Brink, en intressant krönika.
egen reklam luktar illa
Fredagen 21 november 2008: Dagens viktigaste nyhet i DN: en av tidningens journalister har fått Stora Journalistpriset. Halva förstasidan drygt, inklusive jättebild på den lycklige.
Det blir vanligare och vanligare. Reklam för den egna produkten i tidningen, tv eller radio.
Förr kallades det textreklam och de anställda journalisterna tyckte att reklamartiklarna kunde marknadsavdelningen författa.
Med kniven mot strupen hände det ändå att en och annan reporter åtog sig uppdraget att skriva om det nya tryckeriet, de fantastiska upplagesiffrorna eller någon prisbelönt kollega.
Men då ville inte reporterna ha någon by-line(reporterns namn), alltså var artikeln oftast osignerad för att inte reporterns rykte skulle fläckas.
För ingen journalist kan med hedern i behåll hävda att reklam för den egna redaktionen skulle hålla enligt gängse nyhetsvärderingsprinciper som alla journalister har i ryggmärgen.
Annat är det nu. Inga upplageökningar är för små för att fylla sidorna i dagspressen. Ofta är statistiken dessutom friserad, inte direkt lögnaktig, men presenterad i ett urval så att just den egna tidningen ska framstå som vinnaren.
Här gällde det Fredrik Strage på dn.se som säkert välförtjänt blev prisad - men halva förstasidan i papperstidningen med jättebild? Plus insidan och plus www.dn.se?
Hyllningsartiklarna är företrädesvis illustrerade av idel glada medarbetare på gruppbild, helst med den stolte chefredaktören i centrum. Han (för det är oftast en han) meddelar läsekretsen att tidningen aldrig har varit bättre.
Överhuvudtaget har Spelregler för press, radio och TV (som i princip alla stora massmedier via sitt medlemskap i antingen arbetsgivarorganisation, fackförbund eller branschorganisation lovat att följa) blivit bortglömda.
Där finns nämligen rekommendationer vad gäller textreklam i redaktionella sammanhang.
Men chefredaktörerna och utgivarna sover nog lugnt ändå. En rekommendation är ju just bara .... en rekommendation.
Läs "Spelregler för press, radio och TV" på www.po.se